Att vår naturliga tendens att jämföra oss med varandra förstärks via inlägg i sociala medier är ingen ny insikt. Inte heller att jämförandet kan lämna oss antingen som segrerare eller förlorare i våra egna ögon. Jag undrar dock allt oftare: vill jag veta det här om mina bekantskapers vardag? Då syftar jag inte på de inlägg som många raljerar över, av typen ”gott med morgonkaffe”, ”nu har jag sprungit” etc. utan ö h t den frekventa tillgången till andras göranden. Är det inte något besynnerligt med att vara uppkopplad på sitt vänskaps- och bekantskapsliv dygnet runt? Jo, jag inser att jag låter som olyckskorparna när Facebook slog igenom. Och ändå...
Nu lägger jag alltså inte bördan på andras sätt att uppdatera - grundhållningen i sociala medier måste till sist alltid bli att var och en använder dem som de vill och har förmåga till, så länge det inte kränker någon annan. Inte heller har jag något emot sociala medier som sådana - jag tycker de är en genial företeelse i vår tid. Det jag funderar över är vad det gör med min livskänsla och meningsupplevelse att i så hög grad konsumera mina vänner och bekantas göranden? Det är inte ens så att jag känner mig avundsjuk på dem - de bara upptar allt för mycket av min vakna tid. Det tycks passivisera mig. Som vilken annan drog som helst.
Nu lägger jag alltså inte bördan på andras sätt att uppdatera - grundhållningen i sociala medier måste till sist alltid bli att var och en använder dem som de vill och har förmåga till, så länge det inte kränker någon annan. Inte heller har jag något emot sociala medier som sådana - jag tycker de är en genial företeelse i vår tid. Det jag funderar över är vad det gör med min livskänsla och meningsupplevelse att i så hög grad konsumera mina vänner och bekantas göranden? Det är inte ens så att jag känner mig avundsjuk på dem - de bara upptar allt för mycket av min vakna tid. Det tycks passivisera mig. Som vilken annan drog som helst.
I vilken mån vi får ta del av varandras vardag beror förstås på vilka vi delar plattform med. Det går att styra vilka flöden vi själva uppdaterar i, men är svårare att styra över vilka inlägg vi tar del av. Det är som, ur ett läsarperspektiv, möta ett illa redigerat livsstilsmagasin eller bok skriven av någon som inte har förmåga att lyfta fram en storyline. Många med mig har säkert både privata och yrkesmässiga kontakter på Facebook. Det skulle innebära för mycket jobb att varje gång jag är ledig ”mute:a” jobbkontakterna och vice versa. Alla är där, i en salig röra. För att inte vara alltför stelbent professionell som präst, och ramla in i det uråldriga kyrkliga sändarparadigmet - att kyrkan sänder ut ett budskap att tas emot, till skillnad från att vara interaktiv - behöver jag bjuda lite på mig själv och mitt liv. Samtidigt som jag ”bjuder på mig själv” känner jag dock inte sällan att jag egentligen vill vara ifred. Mixed feelings all the way. Som så många andra, är jag dessutom beroende av att ha lite koll på vad som läggs upp i flödena. Inbjudningar och tips om evenemang kommer den vägen, men jag vill inte kategoriskt ha alla sända till min e-post. Att lämna Facebook är helt enkelt knepigt.
I två dagar nu har jag låtit bli att logga in på Facebook. I grunden den här gången för att jag känt ett stort behov av ledighet från mitt jobb efter en krävande 8 dygn lång arbetsinsats. Känslan av befrielse är markant. Känner mig lättad, mindre jagad och mindre jagande. Samtidigt är det lite tomt, ensamt i viss mån, men inte så att jag inte klarar av det. Kanske mest ändå avkopplande i dubbel bemärkelse. För att störa kroppsminnet har jag flyttat Facebookappen till sida tre på startdispalayen i telefonen. Scrolltummen har annars sina invanda mönster.
I två dagar nu har jag låtit bli att logga in på Facebook. I grunden den här gången för att jag känt ett stort behov av ledighet från mitt jobb efter en krävande 8 dygn lång arbetsinsats. Känslan av befrielse är markant. Känner mig lättad, mindre jagad och mindre jagande. Samtidigt är det lite tomt, ensamt i viss mån, men inte så att jag inte klarar av det. Kanske mest ändå avkopplande i dubbel bemärkelse. För att störa kroppsminnet har jag flyttat Facebookappen till sida tre på startdispalayen i telefonen. Scrolltummen har annars sina invanda mönster.
Vi är nog många som reflekterar över det beroende vi upplever att sociala medier skapar i oss. Hjärnforskare har i TV och radio berättat om hur hjärnan arbetar. Att den behöver 20-25 minuter på sig att komma i djupt arbetsläge igen efter att ha blivit avbruten. Dessa avbrott orsakar många av oss självmant. Avbrott som vi hoppas ska ge oss kickar, men kanske väldigt sällan egentligen gör det.
Min önskan är att någon gång i veckan titta in på Facebook. Inte mer. Det blir en lagom dos av mina vänners och bekantas liv, tror jag. Däremellan vill jag syssla mer med att leva mitt eget liv - obekymrad över vad andra har för sig. Det ena utesluter inte det andra objektivt sett. Ändå verkar det för många av oss enkla själar i praktiken göra just det. Att jag överhuvudtaget skriver om detta beror ju på att Facebook under många år varit ett sällskap, en bekväm distraktion från vardagstomhet och en social snabblina ut. På senare tid har jag känt att just dessa funktioner bidragit till att jag lever mer horisontellt än vertikalt, alltså i tiden mer som utsträckt längs horisonten än vertikalt förtöjande på djupet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar