Tillstånd

Andra säger jag är religiös, själv vill jag bara vara vanlig.

To be or not to be on Facebook

Vad gör det med mig att via statusuppdateringar i sociala medier ha så stor tillgång till andra människors vardag?

Att vår naturliga tendens att jämföra oss med varandra förstärks via inlägg i sociala medier är ingen ny insikt. Inte heller att jämförandet kan lämna oss antingen som segrerare eller förlorare i våra egna ögon. Jag undrar dock allt oftare: vill jag veta det här om mina bekantskapers vardag? Då syftar jag inte på de inlägg som många raljerar över, av typen ”gott med morgonkaffe”, ”nu har jag sprungit” etc. utan ö h t den frekventa tillgången till andras göranden. Är det inte något besynnerligt med att vara uppkopplad på sitt vänskaps- och bekantskapsliv dygnet runt? Jo, jag inser att jag låter som olyckskorparna när Facebook slog igenom. Och ändå...

Nu lägger jag alltså inte bördan på andras sätt att uppdatera - grundhållningen i sociala medier måste till sist alltid bli att var och en använder dem som de vill och har förmåga till, så länge det inte kränker någon annan. Inte heller har jag något emot sociala medier som sådana - jag tycker de är en genial företeelse i vår tid. Det jag funderar över är vad det gör med min livskänsla och meningsupplevelse att i så hög grad konsumera mina vänner och bekantas göranden? Det är inte ens så att jag känner mig avundsjuk på dem - de bara upptar allt för mycket av min vakna tid. Det tycks passivisera mig. Som vilken annan drog som helst. 

I vilken mån vi får ta del av varandras vardag beror förstås på vilka vi delar plattform med. Det går att styra vilka flöden vi själva uppdaterar i, men är svårare att styra över vilka inlägg vi tar del av. Det är som, ur ett läsarperspektiv, möta ett illa redigerat livsstilsmagasin eller bok skriven av någon som inte har förmåga att lyfta fram en storyline. Många med mig har säkert både privata och yrkesmässiga kontakter på Facebook. Det skulle innebära för mycket jobb att varje gång jag är ledig ”mute:a” jobbkontakterna och vice versa. Alla är där, i en salig röra. För att inte vara alltför stelbent professionell som präst, och ramla in i det uråldriga kyrkliga sändarparadigmet - att kyrkan sänder ut ett budskap att tas emot, till skillnad från att vara interaktiv - behöver jag bjuda lite på mig själv och mitt liv. Samtidigt som jag ”bjuder på mig själv” känner jag dock inte sällan att jag egentligen vill vara ifred. Mixed feelings all the way. Som så många andra, är jag dessutom beroende av att ha lite koll på vad som läggs upp i flödena. Inbjudningar och tips om evenemang kommer den vägen, men jag vill inte kategoriskt ha alla sända till min e-post. Att lämna Facebook är helt enkelt knepigt.

I två dagar nu har jag låtit bli att logga in på Facebook. I grunden den här gången för att jag känt ett stort behov av ledighet från mitt jobb efter en krävande 8 dygn lång arbetsinsats. Känslan av befrielse är markant. Känner mig lättad, mindre jagad och mindre jagande. Samtidigt är det lite tomt, ensamt i viss mån, men inte så att jag inte klarar av det. Kanske mest ändå avkopplande i dubbel bemärkelse. För att störa kroppsminnet har jag flyttat Facebookappen till sida tre på startdispalayen i telefonen. Scrolltummen har annars sina invanda mönster.

Vi är nog många som reflekterar över det beroende vi upplever att sociala medier skapar i oss. Hjärnforskare har i TV och radio berättat om hur hjärnan arbetar. Att den behöver 20-25 minuter på sig att komma i djupt arbetsläge igen efter att ha blivit avbruten. Dessa avbrott orsakar många av oss självmant. Avbrott som vi hoppas ska ge oss kickar, men kanske väldigt sällan egentligen gör det.

Min önskan är att någon gång i veckan titta in på Facebook. Inte mer. Det blir en lagom dos av mina vänners och bekantas liv, tror jag. Däremellan vill jag syssla mer med att leva mitt eget liv - obekymrad över vad andra har för sig. Det ena utesluter inte det andra objektivt sett. Ändå verkar det för många av oss enkla själar i praktiken göra just det. Att jag överhuvudtaget skriver om detta beror ju på att Facebook under många år varit ett sällskap, en bekväm distraktion från vardagstomhet och en social snabblina ut. På senare tid har jag känt att just dessa funktioner bidragit till att jag lever mer horisontellt än vertikalt, alltså i tiden mer som utsträckt längs horisonten än vertikalt förtöjande på djupet. 

Indignation

Ibland känns det som att en i vårt land behöver vara övertydlig i alla kanaler en har, att en inte tror att Gud är en farbror på ett moln:

Gud är k ä r l e k, den goda kraften, riktningen och mycket mer, inte minst det helt obegripliga som inte kan fångas i ord, det vi ännu inte har erfarit eller insett...

Att säga att bibeln är "sagor" är okunnigt. Det visar bara hur ointresserad vederbörande är av att ta reda på vad den innehåller.

Att ha en religiös orientering i tillvaron behöver inte vara att ha skygglappar mot verkligheten - det är sant, det kan vara så, men behöver inte vara det - på motsvarande sätt som t ex fysisk träning både kan vara ett skydd mot verkligheten eller ett sätt att möta den.

Helt apropå.

Vånda

Hur var livet innan vi ständigt var uppkopplade? En fråga jag ställer mig nära nog dagligen. Hur var det att puttra på i sin egen lilla värld och antingen undra vad andra hade för sig eller inte bekymra sig så mycket om det? Det sägs att sociala medier gör oss olyckligare, eftersom vi lätt jämför andras framgångar med våra egna misslyckanden. Ja, det kanske är en av flera sidor av saken...?

För min egen del kan jag framförallt från och till känna en fullkomlig mättnad på intryck - att jag inte orkar ta in mer information, fler berättelser. Ändå öppnar jag appar av olika slag alltför många gånger om dagen, för att ... Ja, varför? Och trots att jag då och då bestämmer mig för att ligga lågt, att inte vara så aktiv med inlägg, kan jag bara en kvart efter beslutet lägga ut något jag kommer att tänka på och som jag vill dela, med påföljande exponeringsångest.

Det finns inom mig en längtan att ur strömmen av associationer, slutledningar, upptäckter som far runt i huvudet vaska fram klara tankar och meningar. Sociala medier erbjuder ett lättillgängligt rum för uttryck och intryck. Det har aldrig varit så enkelt att ventilera sina åsikter. Samtidigt är det ont om kanaler som synliggör det långsamma, eftertänksamma livet - det som är kärnan i det min vardag kretsar kring.

Satt just och läste informationen om hur man inaktiverar sitt Facebook-konto. Jag skulle behöva en rejäl paus från just den plattformen. Ändå har jag ännu inte gjort slag i saken. 

Lättheten

Visst vill jag bli starkare! Kroppsviktsträning och fysiskt krävande yoga har gett mig större stabilitet sett till hela min kropp. Armar och skuldror har byggts på, om än inte tillräckligt. Bål och sätesmuskler bär upp bättre. Trots att jag fuskar mig igenom träningspassen, har jag långsamt blivit starkare. 

Men allt handlar inte om styrka. Det är ok att röra sig lätt, u t a n motstånd. Tanken slog mig i ett eko efter en session i kontemplativ dans nyligen. I min egen träning har jag framförallt strävat efter att bemästra större och större motstånd. Men i den kontemplativa sessionen instruerade jag deltagarna denna gång att röra sig lätt, som om inget motstånd fanns. Lättheten som en nåd mitt i all strävan. 

Hemma på yogamattan i mitt vardagsrum ramlade instruktionen ner även till mig själv: rör dig lätt, utan motstånd! Just nu behöver du inte förbättra eller jobba emot något mål. Stanna upp i det lätta, enkla!

Vägen hit...

Länge identifierade jag mig med och såg mig som en person med tankar och åsikter som i bästa fall lyssnades på, men som inte egentligen räknades i beslut och strategier. Under studietiden, som för min del var utdragen, hade jag arbeten där det alltid fanns ett par eller tre chefer över mig. De jobb jag hade gav inte så mycket utrymme för personliga avtryck.

Det finns många fördelar med det, bland annat förstås detta med att verkligen vara ledig när man går hem. En nackdel är kanske att en person som jag, med ständig tankeprocess pågående i huvudet, lär sig att tysta ner det mesta av den. Det blir jobbigt att ständigt möta omgivningens reaktioner på ens åsikter och tankar om man saknar rätt plattform för dem. 

Idag, däremot, har jag ett yrke, en identitet och position där jag förväntas säga något om livet och om Gud. Regelbundet. Gärna med variation. 

Hittills har jag talat och tänkt och talat utifrån de uppgifter jag står inför. Har först nyligen på nytt insett vilken fantastisk position jag har, som får uttrycka inte bara mina egna tankar, utan infoga dem i en större kontext, de kristna kyrkornas. Det till och med förväntas av mig att jag ska göra det! Jag får tolka livet och delge andra mina tolkningar. Och detta gör jag på heltid! 

Ett predikotillfälle varannan vecka i veckomässan och på söndagen ger dock inte rum för allt. Förkunnelse är till viss del kontextbunden.  De förväntade åhörarnas behov, självbild, sociala situation i livet m.m., styr i viss mån utformning och innehåll i en predikan. Ofta får jag lägga åt sidan mer än hälften av mina tankestråk för att inte mörda uppmärksamheten hos mina åhörare. 

Den här bloggen är tänkt att vara ett litet komplement till det jag gör i min tjänst som präst. Här delar jag tankar som förhoppningsvis kan stimulera dig att själv tänka vidare. Hoppas du kan ha glädje av den!